1832-1915 British Arthur Hughes Gallery Hughes was born in London. His best-known paintings are April Love and The Long Engagement, both of which depict troubled couples contemplating the transience of love and beauty. They were inspired by John Everett Millais's earlier "couple" paintings but place far greater emphasis on the pathos of human inability to maintain the freshness of youthful feeling in comparison to the regenerative power of nature. Like Millais, Hughes also painted an Ophelia and illustrated Keats's poem The Eve of St. Agnes. Hughes's version of the latter is in the form of a secular triptych, a technique he repeated for scenes from Shakespeare's As You Like It. His works are noted for their magical, glowing colouring and delicate draughtsmanship. Hughes was in close contact with the writer George MacDonald and illustrated some of his books as well as producing numerous illustrations for Norman MacLeod's monthly magazine, Good Words. Hughes died in Kew Green, London, leaving about 700 known paintings and drawings, along with over 750 book illustrations.  Related Paintings of Arthur Hughes :. | Sweet Lavender (mk37) | Ophelia | Sailing Signal Gun | The Long Engagement | April Love |
Related Artists:
James Tissot
French Painter, 1836-1902 French painter, printmaker and enamellist. He grew up in a port, an experience reflected in his later paintings set on board ship. He moved to Paris c. 1856 and became a pupil of Louis Lamothe and Hippolyte Flandrin. He made his Salon d?but in 1859 and continued to exhibit there successfully until he went to London in 1871. His early paintings exemplify Romantic obsessions with the Middle Ages, while works such as the Meeting of Faust and Marguerite (exh. Salon 1861; Paris. Mus. d'Orsay) and Marguerite at the Ramparts (1861; untraced, see Wentworth, 1984, pl. 8) show the influence of the Belgian painter Baron Henri Leys. In the mid-1860s Tissot abandoned these tendencies in favour of contemporary subjects, sometimes with a humorous intent, as in Two Sisters (exh. Salon 1864; Paris, Louvre) and Beating the Retreat in the Tuileries Gardens (exh. Salon 1868; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 45). The painting Young Ladies Looking at Japanese Objects (exh. Salon 1869; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 59) testifies to his interest in things Oriental, and Picnic (exh. Salon 1869; priv. col., see 1984 exh. cat., fig. 27), in which he delved into the period of the Directoire, is perhaps influenced by the Goncourt brothers. Tissot re-created the atmosphere of the 1790s by dressing his characters in historical costume.
MICHELE PANNONIO
Hungarian Early Renaissance Painter, ca.1400-1464 Painter, active in Italy. He was one of the most important painters at the court of Ferrara in the mid-15th century and contributed to the creation of an indigenous Ferrarese style of painting. Most of his works have been destroyed. He may have been born in Hungary, as his name implies. There are parallels between his style and that of contemporary painters working in Hungary, but nothing is known of his early career. The suggestion that he can be identified with a Michele dai Unii, paid in 1415 for painting a standard for Leonello d'Este,
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.